Just av denna anledning gillar jag inte att gå till doktorn när man inte kan få konkreta svar. Kom nyss hem från vårdcentralen. Tror detta är en av de konstigaste upplevelserna i mitt liv. Har ju aldrig direkt varit sjuk så har inte varit till läkaren.

Men till att börja med så fick jag komma in till distriktsläkarnen som ringde mig imorse. Hon pratade lite och ville hur jag skulle förklara hur jag kände mig. Så hon sa att det lät som att det kunde vara extraslag jag pratade om. Så rätt som det var så, nu ska vi lyssna på dina lungor och lite hjärta så ta av dig allt på överkroppen.. Öhhh jaa kändes ju optimalt att klä av sig bara sådär men okej. Så hon lyssnade och sa att hon tycker det lät ganska bra men kunde höra att jag var lite stressad men fråga om det kanske var sjukhus miljön och ja så blir det ju alltid för mig. Bara man går in så stiger pulsen och hjärtat rusar. Sen skickades jag vidare till EKG som var i ett annat rum. Där en ny kvinna säger åt mig att ta av mig alla kläder, jahapp, förklarar lite hur hon kommer göra och så. Där ligger jag alltså med tuttarna i vädret medan hon sätter på alla sensorer. Jo jag vet hon har nog sätt ett antal bröst, men för mig var det konstigt. Hon säger till mig här att det ser bra ut, okej tänker jag, hur kan det SE bra ut när det inte KÄNNS bra. Hon tar blogtryck, typ mörbultar min stackars arm 2 gånger för hon fick error den första. Sa även där att blodtrycket såg bra ut. Jag får klä på mig och gå ut och vänta igen medan hon går och pratar med "min" läkare.

Jag får komma in till min läkare väldigt snart. Hon säger att över lag såg allting bra ut men de kunde se extraslag på EKG. Så hon frågar lite om min familj och så, om jag röker, dricker kaffe osv om jag är stressad. Vilket jag inte upplevt mig som, men sant det var mycket med visdomstand, sjukdom, Cypern, 3 dagars när jag kom till Örebro, lite C-uppsats på det, fysiologisk stress? Iaf så säger hon till mig att hon ska skicka en remiss till sjukhuset på en 24-timmars EKGtest. Förhoppningsvis inom en månad. Sista hon gör är att skicka mig till labbet där de tar diverse blodprov. Jag lovar det var 5 rör och 1 litet konstigt. Första gången jag tar ett blodprov så det var lite obehagligt.

Så nu går jag med en blå arm, ett plåster på det andra och jag är inte ett dugg klokare. Så säger hon åt mig att leva som vanligt, träna osv. Jo jag ska försöka, tack så mycket. Såhär i efterhand är jag glad att jag tog tag i det. Hade det slutat efter en vecka hade jag kanske struntat i det men nu när det hållit på i nästan 2 veckor så var det väl dags.