Var vägning hos viktväktarna idag igen. Det gick sådär kan jag säga, nog för att det har varit påsk men såhär lite godis och annat som jag ätit denna påsk borde det ha gått bättre. Och att en dag av roligheter ska påverka så mycket sänker mig otroligt mycket just idag. Känns som att jag kämpat i 6 veckor för något som grusats pga kanske den bästa dagen på året (kommer nämligen bli svårt att slå det som hände i lördags).

 

Behöver nog inte beskriva hur besviken och arg jag kände mig efter vägningen. Det känns som att jag gör allt jag kan, följer alla points och recept för att nå målet men ändå funkar det inte. Varför är det som att jag kämpar och kämpar och det händer inget? Jag börjar faktiskt bli riktigt frustrerad. Visst jag har inte så jäkla långt kvar till det som sägs vara normal men något borde jag ju faaan tappa. Ännu mer frustrerande är det ju när jag pga den där jäkla muskelbristningen inte kan träna heller.

 

Att jag blir arg, besviken och alla andra känslor riktas ju bara mot mig själv. Varför är det så jäkla lätt att se alla andra men inte sig själv? Är det något jag inte älskar så är det mig själv och mitt eget utseende. Får jag beröm så tror jag inte på det eftersom jag inte själv tycker det. Skulle vilja se mig själv genom någon annans ögon, det kanske skulle ändra på ens sätt att se saker. Just nu känner jag bara att jag vill skita i allt, varför lägga energi och pengar på något som ändå inte fungerar som jag hade förväntat mig? Varför reagerar inte min kropp bättre på bättre mat och vanor. Nej det ska stå och stampas på samma jävla fläck. Fanns en anledning att jag tvingades köra VLCD (very low calory diet) genom Cambridge, det verkar vara det enda som funkar men då får man ge upp ännu mer.

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Helst skulle jag vilja vinna massa pengar för att kunna operera om mig men jag vet att jag säkerligen inte skulle vara nöjd då heller. När blev jag så fixerad vid mitt utseende, det känns som att det bara blir värre och värre. Kanske skulle behöva gå och prata med någon på riktigt? Vet inte vad jag ska säga och göra längre. Dagar som denna blir jag totalt sänkt. Jag har faktiskt varit rädd för min reaktion varje gång jag ska på invägning, dvs varje jävla vecka är torsdagar ett stort moln av ångest.

 

Jag kanske inte borde gå varje vecka?

 

För att söka lite tröst kan jag ju lägga upp en bild som visar hur jag såg ut när jag var som störst och det är ca 20 kilo sedan. Så jag har ju gått ner men jag vill fan inte att de sista kilona ska dröja tills jag fyller 30 eller 40. Kanske måste jag acceptera att jag inte är tjock längre och att jag aldrig kommer kunna bli modellsmal, jag har inte den kroppstypen. Men det är jälka svårt när man hela tiden får kastat i ansiktet på sig snygga och smala tjejer överallt, snygga kläder är bara snygga om man är smal... Samhället is a bitch!