... får kroppen lida heter det väl.

 

Jag blir så trött på mig själv och min höga smärttröskel ibland. Lyssna på kroppen... ja, snart lite smärta har ingen dött av.

 

Och där sitter jag nu med ont i ryggen, att ta sig från sittande till stående och komma igår framåt eller från gående till sittande, gör jävligt ont. Hade en släng av ångest inatt att jag dragit upp mitt diskbråck som jag opererade 2012. Efter lite rörelse och kännande insåg jag ganska snabbt att problemet denna gång sitter nere i svanskotan och leden som involverar höften.

 

Hur hamnade jag här kanske ni undrar...

 

Jo, igår var det mitt favoritpass på Friskis, trots att jag haft lite knas med knät bestämde jag mig för att gå på passet (redan där borde jag kanske ha gjort något annat). Så körde igång och kanske halvvägs började jag få ont i ryggen, bara sådär. En normal person kanske hade känt efter och inte slutfört passet... det gjorde jag ändå.

 

Såhär i efterhand var det inte så jäkla smart, nu kommer jag med största sannolikhet inte kunna träna ett dugg på hela veckan istället. Tänker dessutom inte vänta med att kontaktar en läkare denna gång.

 

Med diskbråcket väntade jag nog för länge med att kontakta någon, då sjukgymnast. Dit gick jag och började knapra piller efter 1 månads smärta, sen hängde jag där en gång i veckan i nästan 2 månader innan jag tog tag i det hela och gick till en läkare. Mer smärtstillande i väntan på röntgen som ägde rum 1,5 månad efter det. 2 veckors väntan för besked. 5 månader till läkartid efter det och sen 1 månads väntan för operation. Svensk vård i ett nötskal. Tur vi har privat på jobbet!

 

Kämpar vidare med min rygg idag. Tänker ändå försöka ta mig ut på en liten promenad i solen. Det är viktigt att inte bli liggande eller sittande bara för att det gör ont.