Igår levererades Meeko hem till mig. Tingelings reaktion var kanske precis som jag väntat mig när ändå så reagerade jag väldigt starkt. Just då var det väl lugnt men inatt bröt jag ihop totalt med tanke på att båda katterna reste ragg bara när de såg varandra, följt av morranden och fräsanden om någon kom för nära. Tror det mest jobbiga var Tingelings reaktion och att jag knappt kände igen den katt som jag haft i över 2 år. När hon sedan i panik sitter och kräks i hallen var det inte så kul. Just nu kände jag att hon kanske inte är en katt som behöver sällskap utan helst vill vara själv men jag som trott att hon är ensam för mycket fäst mig vid Meeko. Det skapade en känsla liknande panikångest inatt. Jag hade väldigt svårt att sova, tårarna rann i över 2 timmar och jag mådde illa. Hur kan det bli så starka reaktioner.

 

Nu på morgonen känns det lite bättre. Lillpojken har legat i sängen med mig hela natten förutom en sväng då jag tog med honom till lådan i badrummet så fick han ta sig därifrån själv. Glädje när han väl hittade tillbaka till mig går inte att beskriva. Att en katt kan spinna så högt, han åmade sig i mitt ansikte och slickade mig på kinden. Även på morgonen har Tingeling visat framsteg. Hon har lekt med bollen utanför sovrummet och då och då kikat in. Hon har även varit in några gånger och gått fram till sängen för att kika till och med. Tror den värsta stormen har lagt sig. Men har matskålar och kattlådor på två ställen i lägenheten bara för att nu.

 

Den värsta stormen har nog lagt sig. Båda har ätit och druckit samt varit på lådan. De verkar inte heller vara lika stressade i varandras närvaro. Tingeling är nog mer nyfiken nu.