Halvtidsmarkering på denna månad kan man väl säga? Visst det är 31 dagar denna månad men måste ju inte vara så petig. Huvudsaken är att halva månaden gått, det är lite mer än 1 vecka kvar till löning. Det är 4 dagar till min tid i Nacka och det är typ 1 vecka tills det blir hockey live i ishallen då Almtuna tar emot Djurgården. Nu skiter jag i Almtuna, det går inte så jäkla bra för dem. Nej jag och Gabi ska hejja fram DIF till seger. Punkt. Att se Landeskog på is igen efter Järfälla för fett najs, och Murray då, träffade ju honom där också xD. Men hockey är bäst på plats få är det bara även om det kan vara spännande på tv med såklart! Så är det kanske med all sport pga atmosfären!

 

Igår hade jag värsta urladdningen. Har känt att det varit något på G i några dagar och har liksom inte kunna sätta fingret på det. Jag har väl varit pigg och så men väldigt nedstämd. Så igår brast det bara... av en sak jag läste på facebook... jag kan lika gärna berätta här nu också eftersom alla andra verkar skriva eller skrika det vitt och brett åt alla håll och kanter även om det varit lite "hysch hysch" och säg ingenting. Meeen...

 

JAG SKA BLI MOSTER!!!! Sjukt kul ska det bli även om det är lite svårt att ta in. Tror faktiskt att jag fattade det igår när mamma skrek ut till alla hon kände på facebook att hon skulle bli moster för första gången och det var då det brast. (Till min syster som jag vet kommer läsa detta så NEJ jag är inte sur, avis eller något annat. Det ska bli jättekul och jag ser fram emot att vara barnvakt åt den lilla skiten, se bara till att INTE ploppa ut den på min födelsedag, okej?? ;) =).)

 

Så egentligen anledningen bakom min reaktion att jag satt och storböla och kände mig helt misslyckad vet jag inte. Kanske för att jag trodde att min utbildning skulle ta mig någonstans, att jag inte 16 månader efter examen fortfarande skulle sitta arbetslös och leva på existensminimum när alla runt omkring mig roar sig och kan hitta på saker, spontant och bara sådär. Jag trodde kanske inte att jag som 25 år gammal fortfarande skulle vara beroende av att mamma och pappa stöttar ekonomiskt i den mån de kan varje månad eller att min farmor skulle vara den som får gå in och hjälpa till med sterilisering och försäkring på MIN katt. Att man varje månad måste bråka med diverse myndigheter som inte verkar kunna kommunicera med varandra. Jag kan ju inte låta bli och undra vad det är för fel på mig! Jag som verkligen jobbar stenhårt på att söka jobb, gör bra intryck på intervjuer och faktiskt var väldigt omtyckt när jag fick chansen att jobba i 6 månader på traineeplatsen men kunde inte vara kvar pga ekonomiska skäl. Det är alltid ekonomin eller så är det erfarenheten. Så min fråga är egentligen, hur ska jag få erfarenheten när jag aldrig får chansen. Varför ska jag behöva kämpa så jävla hårt hela tiden och det går inte. Till råga på det blir jag ju utkastade från min lägenhet om 3 månader kanske pga renovering. Eftersom jag har korttidskontrakt får jag inte tillfällig bostad medan utan jag står på gatan.

 

Så igårkväll så sög mitt liv ganska hårt! Idag känner jag mig lite mer avslappnad pga urladdningen men är kanske inte så glad som jag skulle vilja vara, kan vara vädret också, vad vet jag. Livet är iallafall inte lätt, så mycket kan jag konstatera. Eller i mitt tycke är det samhället som suger mest. Det är samhället som gör att det ser ut såhär. Yes där här ni det, tankarna hos en av många akademiker som går arbetslösa. Och att vi på arbetsmarknaden på ena sättet läggs till ynga arbetslösa medan vi på andra inte räknas till unga och outbildade som det ska fokuseras på suger. Jag hoppas innerligt att det vänder snart, jag vill inget hellre än att jobba stjärten av mig tills jag fyller 80 år om det så är.