Och dagen blev bara värre

Ibland undrar jag hur människors öden styrs. Jag kan ärligt säga att jag inte tror på någon gud men jag tror på ödet och att vi väljer det själva. Men ibland börjar man ju fundera över vem som har bestämt att vissas val i livet gör saker lätt medan andras blir svåra. Några kanske träffar på små motgångar som går lätt att fixa om man vill men när det man gör sedan ligger i någon annans händer, har man då valt helt fel från början?

Ibland känns det som om jag skulle ha utbildat mig till något annat. Men samtidigt när jag tänker efter vad skulle det vara? Jag vill inte jobba inom vården tex. inte för att jag ser ner på de som gör det men det passar inte mig lika lite som att jobba med äldre eller jobba som säljare. Jag säger inte att de är sämre, alla behövs men jag vill inte gör det.

Jag är glad för andras framgångar även om det emellanåt känns som ett knytnävsslag mitt i solarplexus. Men vad ska jag göra. Jag är så trött på att bara bita ihop, försöka vara den starka och kämpa vidare. Hela tiden i tron om att kämpar jag lite till så löser det sig. Men när är det då. Hela tiden, ju mer jag kämpar, desto hårdare känns motgångarna.

Det har gått 9 månader, jag hade nästan kunnat föda barn på den här perioden men vad händer? Jag står och stampar, sitter och väntar på något som jag inte har någon som helst kontroll över. Jag känner mig sjukt otillräcklig. Varför skulle jag utbilda mig och gå med en CSN-skuld på några hundra tusen. Varför kunde jag inte bara nöja mig med att mocka skit eller jobba på ICA tex. Nej nej, jag ska bryta "klassmönster" och göra något mer.

Tror det som stör mig mest är att myndigheterna i det här landet inte kan kommunicera. På något sätt blir allt så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Mena jag kom med i Akademikertraineen 25e oktober i hopp om att yes nu får jag praktik. Nu är det snart mars, har jag någon praktik klar. Svaret är nej. Å sen att folk inte fattar vilken jäkla press man är under ständigt! Snart orkar jag inte längre glädjas åt andra, jag förstår varför arbetslösa blir marginaliserade och osociala i slutändan. Man orkar inte höra på hur bra det går för alla andra.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan, vad händer när man knappt orkar hoppas längre? Är det över, är det slut? Det sägs att början alltid är tuffast, hur länge räknas det som början?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0