Jag vet att jag inom en väldigt snar framtid kommer att mista en familjemedlem. Jag känner mig väldigt sorgsen över detta, nästa tom av samtidigt som jag blir överväldigad när tårarna rinner. Det är svårt att sätta ord på vad jag känner. Grejen är ju det att man haft så många år på sig att förbereda sig, man har vetat att det kan hända när som helst. Man kan säga att min gammelfarmor levt på lånad tid hur länge som helst. Hon fyllde faktiskt 106 år i år. Jag vet att hon levt ett bra och innehållsrikt liv. Ändå känns det så jobbigt nu när det är nära. Det kan hända vilken dag som helst nu. Att vi verkligen vet det här är för att hon i flera år nu fått hjälp med blodfusion för att hennes organ inte klarar av att rena blodet ordentligt. Igår sa hon tydligen nej till detta. Hon vill inte längre och jag förstår henne. Hon kan inte längre se, hon kan knappt röra sig och hon börjar bli virrig. Det går mellan att vara klar för att sedan bara försvinna. Sköterskan som pratade med mamma sa att det skulle gå snabbt.

Jag önskar bara att hon kan få somna in i sömnen och att det blir smärtfritt. Jag vet att hon nu är redo att släppa taget om livet. Frågan är om jag kan acceptera att låta henne gå när det är dags?