Ser just nu på efterlyst på tv3. För 12 år sedan blev en liten pojke dödad av två andra så pojkar. Mormor till pojken frågar sig "lever jag verkligen ett liv?" "Vad är det för liv". Hon förklarar också hur hon tänker och gråter mycket mer. Och att hon fortfarande 12 år efter det som hände tänker på pojken varje dag.

Det fick faktiskt mig att reagera mer än jag trott. Jag tror inte att tiden läker alla sår. När man förlorar någon man älskar kommer denne fortfarande vara saknad. Det kommer aldrig försvinna. Man kanske bearbetar det och gå vidare men saknaden försvinner aldrig. Det kommer och går i perioder.  Personen kommer aldrig tillbaka hur mycket man än skulle vilja det så man håller fast vid de minnen man har... Spåren av den personen blir man aldrig av med. Minnen, känslor och upplevelser kan inte läkas av tiden. Det hjärtat är redan skadat.

Morfar du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta...