Ibland hatar jag mitt liv. Jag kan bara inte förstå varför allt ont händer mig. Det sårar mig och det är tungt att göra men jag måste lätta mitt hjärta och vem vet om denna person kanske läser det här, men ibland verkar det som att allt annat är viktigare än vad jag är. Då menar jag alltid, har alltid varit, är och kommer troligtvis alltid att vara.

Anledningen till detta är min mamma. Jag vet att det är mors dag, det är kanske anledningen till detta. Från min sida av saken iaf som jag upplever och har upplevt den.

Missförstå mig inte nu jag älskar min mamma, hon är faktiskt min mamma även fast hon ofta sårar mig väldigt djupt. Och jag tror inte att hon förstår hur jag känner även fast jag många gånger försöker säga det till henne.

Ända sedan jag varit liten, så länge jag kan minnas har jag alltid kommit i sista hand. Först min syster och sen min bror.. Aah jo min bror ja, sladdisen som får allt han pekar på, där allt verkar vara tillåtet. Sen min syster med sina problem men av vissa skäl kommer jag inte ta upp dem här, söker alltid uppmärksamhet och verkar aldrig växa upp och se världen som den faktiskt ser ut. Och så har vi mig som är äldst. Jag har alltid varit relativt lugn även fast jag var lite av en Emil i lönneberga/gangster tills jag började 4an. Efter det så fick jag i stort sätta klara mig på egen hand. Läxor och annat gjorde jag utan problem och skötte mitt helt enkelt.

Emellan det har det kommit perioder av ups and downs. Vilka jag hanterat själv, alldelse själv. Det har inte varit lätt men vem har sagt att livet ska vara det? Men borde anledningen till att jag sköter mitt själv göra att jag får mindre uppmärksamhet eller den ständiga kommentaren, så var det för mig när jag växte upp...

Men några saker som verkligen har sårat mig är när mamma och min styvpappa skulle skilja sig. Det kom nästan som en blixt från blå himmel och jag rådade höra när jag var i köket. Jag blev jätte ledsen såklart! Och det var Thomas min styvpappa som satt och tröstade mig i över 1 timme och sa att det skulle lösa sig. Vart var mamma? Ingen aning men troligtvis på balkongen och rökte.

En annan som fått mig att reagera var att nästan knappt efter att min styvpappa flyttat ut som kom en ny man bara in sådär. Det känns som att vaddå visa respekt för att vi var skit ledsna och att det kanske tar lite tid att komma över saker.

Och sen nästa sak. En person som många känner till vid det här laget - Osama. Många vet att det var ett helvete när han först kom in i bilden, iom att jag halvt blev tvingad att sitta med och vara trevlig fast jag hade feber och att killen Osama hade med sig stötte på mig (skyller inte på Osama här). Och ännu mer kanske anledningen att det var bara Osama, Osama och Osama som gällde. Visst min bror också så klart och sen min syster med sina problem. Jag fanns inte ens på kartan. Det är det som jag tror sårade mig mest.
Mena jag har inget alls emot Osama som person, jag känner att han bryr sig. Men mamma gjorde inte det.

Tänker avsluta detta inlägg med det som sårar mig allra mest emellanåt.
Tror det är när jag träffar folk som shoppar och annat med sin mamma. Att de är som bästa vänner också. Ibland önskar jag att jag också kunde ha det så. Men jag älskar min mamma, jag önskar bara att hon kunde visa samma sak tillbaka. Jag vet att jag kanske inte är bäst på det alla gånger heller men det kanske är alla de här sakerna som jag har i bagaget som gör det.

Jag vill bara att min mamma ska vara lycklig. Och jag hoppas att hon förstår det även fast vi inte alltid haft det så lätt. Men jag vill inte bli inblandad i deras liv på vissa plan som eg. inte angår mig. Kommer hon att förstå?
 
Jag älskar dig mamma. Puss

Laleh - Mamma