Sitter just nu och lyssnar på Kristian Gidlunds sommarprat från i söndags. Kan ju inte lyssna på dem live när jag jobbar för något kommer alltid emellan och jag missar massor. Så lyssnar i efterhand när jag kan pausa.

 

Hans berättelse om hur han fick cancer i magen, hur det inte blir bättre och väntar på döden... för den kommer, har berört mig på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Jag har lyssnat på berättelser om en ung tjej som fick AIDS, våldtäkter och hemsk händelser i folks liv men detta är något utöver det vanliga. Vissa är helt enkelt bättre än andra på att berätta en historia och förmedla en känsla som berör. Jonas Gardell har haft samma påverkan men inte på samma hjärtskärande sätt. När Kristian "läste" upp sitt brev till det barn han aldrig kommer att få började tårarna ofrivilligt att rinna...

 

Ska du lyssna på endast ett sommar i P1 i sommar, eller lyssna på något överhuvudtaget så tycker jag att du ska lyssna på Kristians berättelse. Det har nog öppnat mina ögon för andra perspektiv i livet. Inte rädslan för döden, snarare viljan att leva och att göra det nu... livet kan vara för kort för att oroa sig och må dåligt över småsaker.