Träningsvärk from hell skulle jag vilja kalla det. Gårdagens pass var ganska tuff mot arm/bröstmuskler, rygg och rumpa. Det känns underbart på ett sätt med tanke på att det absolut känns som att träningen gjort nytta när man känner av dem men samtidigt är det lite segt att det gör ont när man rör sig.

 

Gårdagskvällen var hur kul som helst. Men det lämnar ju vissa mentala spår hos mig som jag kan bli galen på. Ja en kväll med alkohol och min kropp reagerar alltid med lite viktuppgång. Jag får acceptera läget någonstanns liksom. Känns dock som att en mental spärr börjar byggas upp mot att drick alkohol. Jag verkar ju vara överkänslig mot skiten även om jag knappt dricker något och så ska man gå plus i vikt varenda gång man dricker blir det tillslut inte så roligt. Som sagt, jag är jävligt känslig mot skiten, ibland är det en fine line mellan att jag ska behålla det jag druckit i mig eller kräkas upp det och det beror inte alls på att jag druckit för mycket eller starka saker heller för den delen. Jag dricker typ cider eller vin som inte är starkt alls medan andra dricker starkvin eller sprit. Dricker jag starksprit är det definitivt kört och det vet jag på förhand även om stämningen tar det bästa ur mitt egenkännande ibland. Nu brukar det aldrig vara några problem, jag kan kräkas en gång, dricka lite vatten och fortsätta festa (utan mer alkohol förståss). Förut hade jag världens kräkfobi och fick panik varje gång jag mådde illa men jag har lärt mig hantera det. Visst det är aldrig kul men det känns nästan skönare att få ut allt ibland.

 

Till poängen så drack vi såklart igår. En cider plus kanske 2,5 glas eller ja liten plastmugg Malibou med mjölk och en öl lite senare. Själva drickandet var inga problem. Vi till och med groggade i mjölktetran utanför Globen då vi inte hade nån PET-flaska. Det är idag ångesten kommer och rädslan för vad vågen visar imorgon. Mina känslor får mig att bli trött på mig själv rentutsagt, alltså jag fyllde år igår, när ska man festa till det om man inte kan göra det på sig födelsedag? Så träningsvärk till trots så är väl det enda sättet att bli av med dessa känslor att ta mig ut på en promenad i solen. Att jag faktiskt tränade igår för att kunna unna mig lite verkar inte spela någon roll. Som sagt, det finns hela tiden saker att gå igenom och bearbeta. Samtidigt ser jag ju själv på bilden jag tog igår (se inlägget före) och tycker inte alls jag ser tjock ut eller någonting. Klänningen är dessutom strl 38 och det har jag aldrig haft så länge jag minns. Men som sagt, hjärnan hänger inte riktigt med, för bara 2 år sedan gick jag ju runt i XL på kläder och kunde inte ens ha jeans för jag tyckte det var obekvämt.

 

Tur jag har min sister from another mister som är stort stöd för mig och som uppenbarligen försöker banka in i min skalle att jag är fin och att jag duger som jag är när jag inte själv kan se det. Som när jag har ångest hänger med mig ut på promenad för att det känns bättre då! <3