Igår kunde jag bara inte hålla tårarna tillbaka. Jag har försökt vara stark, bita ihop och se framåt men igår blev det bara för mycket och skitjobbigt. De ringde nämligen från psykatridivisionen och gissa, ja jag fick inte jobbet denna gången heller. Känns förjävigt rent ut sagt. Jag ville verkligen ha det så känns jäkla surt. Kunde inte hålla tillbaka tårarna så lät dem komma. Kände mig jävligt töntig men det sket jag i just då.

Det känns inte som någon större tröst heller när de varje gång säger att det inte är jag. Intervjun var jättebra och de ser inte att jag kunde gjort det annorlunda för de gillade mig som person... men. Erfarenhet växer inte på träd direkt, hur ska jag få erfarenhet om INGEN ger mig chansen? Nej jag är inte bitter, jag är jävligt bitter!

Men bara att blicka framåt idag. Känns lite bättre men inte helt. Kommer nog ta någon dag till att smälta. Kan ju också vara den blandade känslan av ångest också eftersom jag klämde i mig marängswiss igår så jag fick ont i magen och mådde illa. Ångest är bara förnamnet. På fredag har jag iallafall möte med min agent angående praktiken så det blir nog bra. Jag får lägga min tilltro att det ska hjälpa mig med den erfarenheten jag uppenbarligen saknar.

Nu ska jag snart iväg till min moster och fixa naglarna. Lär ju vara sista gången på ett tag känns det som. Måste ta det steget. Har varit så van att bygga på mina naglar i 1 år nu för att de är så sköra och mjuka. Hur ska jag kunna gå tillbaka till korta för jag vet ju att de komma gå av snabbt som sjutton. Men det måste göras om jag ska köpa busskort till praktiken sedan om jag inte vill gå fram och tillbaka varenda dag. Skulle jag visserligen kunna göra om jag får någonstans här i centrum men det vet jag inte.