Det är ungefär där jag står just nu. För mig känns det desperat men jag måste kanske acceptera att det är okej med tanke på omständigheterna. Jag måste släppa stoltheten att inte kunna låta någon annan betala för mig eller hjälpa mig finansiellt när omständigheterna kräver utan att tänka att de är tvugna. Tror jag erkände allt detta för mig själv på telefonen idag till en socionom på myndigheten för bostadssamordning. Det var nästan så jobbigt att erkänna att jag ville gråta där och då. Men jag kände verkligen att hon innerligt brydde sig och förstod min situation. Det var t.o.m att hon sa ge inte upp, vi ska försöka se vad vi kan göra för att hjälpa dig på bästa sätt. Det uppskatta jag väldigt mycket, eftersom det är ett känsligt läge. Känner jag mig själv rätt så kommer jag säkert sitta och böla hos gruppchefen för försörjningsstöd på fredag. Inte för att jag tror det skulle hjälpa min situationer utan mer att jag är en känslomänniska och jag reagerar ganska starkt när jag gått och burit på något som är jobbigt.

Kanske är det iallafall detta jag ska lära mig... Släppa stoltheten och acceptera att andra gör saker för att de vill och inte för att de känner sig tvugna... men också att stå på mig, våga vara "jobbig", snälla flickor kommer ingenstanns, vi blir uppätna av de andra.