Denna eftermiddag blev mycket jobbigare än jag tänkte mig. Har varit på bra humör hela dagen och nu är jag helt skakig i hela kroppen och orkar ingenting. Jag hade precis en liten panikattack. Det är inget jag lider av, jag har haft 2 förut i mitt liv och de har passerat. Jag vet även att det inte är farligt men det är jäkla läskigt.

Jag mår sjukt dåligt av den livssituation jag nu befinner mig i. Jag önskar inte detta till någon och jag förstår verkligen de som blivit utförsäkrade av anledningar som de inte själva rår över. Lika lite rår jag över min situation. Jag gör allt i min makt för att komma härifrån men att stå utanför AF och böna och be på sina bara knän kommer inte att hjälpa mig. Gör de något för att hjälpa överhuvudtaget?!

Jag försöker vara stark, kämpar mig igenom det hela, tänker att snart snart är det min tur. Men emellanåt kommer hela verkligheten fallande som en stor sten över en och det hjälper inte hur stark man vill vara. Men blir mosad till marken med all värdighet man ändå tycker att man har. Det hjälper heller inte att kura ihop sig i ett hörn och tycka synd om sig själv, vilken skillnad gör det?

Sen allt oförstående. Jag vill inte ha någons sympati eller att någon tycker synd om mig. Det här är livet, vissa har det jävligt lätt, massa jäkla fallskärmar längs vägen och förstår inte vad riktigt jävla jobbigt är, när man får kämpa för allt. Sen är det vi som ALLTID får kämpa, vad det än handlar om. Hur blev det så? Vem bestämde det? Satt någon och pekade ut vilka som skulle få slita för sista brödsmulan i livet? Jag känner mig som den brödsmulan just nu. Och så sitter folk och säger: "varför mår du dåligt du har ju bara varit arbetslös ett halvår?". Ja men förlåt mig så mycket att jag är en social människa som mår ruskigt dåligt av att bli socialtavskärmad från normalt liv. Jag träffa hellre massa människor än å sitter hemma. Jag gör hellre en gärning för välden är å lägger mig ner å dör utan fight.

Jag har en oerhörd ångest inför framtiden. Speciellt inför varje månad när pengar kommer in och räkningar ska betalas och pengar går ut. Jag har ångest inför julen, jag har ångest inför möhippan. Hur ska jag kunna delta i allt detta? Och folk räknar med mig. Är det något i mitt liv jag har stenkoll på så är det min ekonomi och försöker göra allt i min makt för att saker och ting ska bli så billigt som möjligt. Men hur jag än vänder och vrider så går skiten inte ihop. Jag har haft turen i oturen med en räddande ängel ett tag så jag kunnat införskaffa saker så jag slipper frysa ihjäl i vinter osv osv. Men det varar inte för evigt men mycket ligger nu i planeringen och vad jag har räknat med och på som verkar ändra sig kvickt och då har jag INGA fallskärmar.

Jag vill inte påstå att det är värre denna gång. Jag har klarat mig på mindre än existensminimum förr och än är jag inte död. Varför skulle det inte det nu. Svaret på den är nog min stolthet, jag skäms över att behöva låna pengar egentligen över att ens behöva diskutera pengar framkallar en stor ångest. Ni skulle bara veta hur jobbigt jag tycker det är att bara fråga mina föräldrar om 100 kr eller ens 200 kr. Det är nästan som att frågan måste planeras ett tag i förväg och jag känner pulsen öka när jag pressar fram den. Varför är något så litet något som framkallar så mycket känslor hos många?

Nu ska jag slänga mig på sängen ett tag...