Det är sant. Känns som jag kommit till ångest-inför-framtiden-stadiet nu. Här har jag gått och sagt till alla andra att det ordnar sig och så har jag ångest själv. Det är väl så vi är skapta av naturen. Mena jag vet att allt kommer ordna sig på ett eller annat sätt men hade ju varit jävligt skönt att veta i förväg innan jag ska ta ett större beslut. Det tycker jag att ta en riktigt lägenhet är med tanke på att som det är nu, har jag inget jobb när jag tar examen i vår. Det skrämmer mig lite dessutom. Att plugga är en sådan enorm trygghet faktiskt. I stort sätt vet man hela tiden vad som komma skall, man får sin inkomst från CSN om man sköter sig. Jag tror fast och fullt på att vi människor är vanedjur som kräver trygghet och vill på längre sikt se vad som händer. Men nu är jag i den fasen i livet där det är dags att välja nästa steg. På något sätt känns detta steg större än något annat. Ett steg som kommer innebära att jag verkligen blivit vuxen på riktigt och måste kunna hantera precis allt. Samtidigt som jag längtar så är jag oerhört rädd för vad som kommer att hända framöver. Men som med allt annat kommer det att lösa sig.