Jag sitter och funderar på varför man aldrig är nöjd, man vill ständigt ha mer eller nyare saker. Är det typiskt konsumptionssamhället? Jag börjar verkligen tro det, vi är bortskämda med att ständigt ha nyare, förbättrade produkter att välja på. Samtidigt finns det så mycket att välja på att man kanske inte kan välja? Och är vi verkligen helt nöjda när vi gjort vårat val? Får liksom känslan av att man ändå tänker, det kunde vara bättre men jaja det fungerar, det är iaf bättre än det jag hade.

Jag känner lite så angående min ipod. Jag har alltid velat ha en ipod, tror jag get mig själv förhoppningar om att de är så jädra bra eftersom alla har en? Och därför vill jag också ha en? Men nu när jag har en så funderar jag nästan mer på vad jag stör mig med den istället för hur bra den är. Okej jag tycker fortfarande om den osv men det finns vissa funktioner som jag bara frågar mig varför? Egentligen tycker jag inte det är så jättebra ljud i den heller, har man högsta volym så blir man fortfarande störd av bilar och andra ljud när man är ute och går för att inte tala om när man åker buss. Nog om det.

Tänker också på det här med tatueringar. Känns som att när man väl gjort en så vill man ha fler. Eller är det faktorn att jag känner den som gör dem personligen och kan därför få dem billigare och nästan när jag vill. Jag har två stycken, jag är jättenöjd med dom. Men samtidigt vill jag ha fler, det är lite så att jag får för mig emellanåt att nej nu måste jag ha en ny. Varför? Jag tycker ju själv att det inte är snyggt när man har hela kroppen full med tatueringar. Nu får ju alla såklart göra som de vill.

Det känns samtidigt som att man väljer vad man vill investera i. Jag tex köper hellre teknikpsylar, kläder eller skor men man borde kanske lägga pengar på heminredning och annat. Mena finns det något tråkigare än att leta efter gardiner, sängkläder eller badrumsgrejer?

Okej nu har jag nog fått ut det jag vill ha sagt eller det kanske finns mer men jag tror ni förstår poängen. Vad tycker ni om det här?