Separationsångest

Jag känner mig oerhört töntig just nu även fast jag mår skitdåligt för det. Tror inte jag mått såhär dåligt sen jag flyttade hemifrån. Då jag utåtsätt uttryckte att jag ville flytta och att det skulle bli så skönt att komma hemifrån, när jag sedan när flyttlasset skulle gå grinade som en bebis tills jag somnade i bilen. Sen blir det uppenbarligen kaka på kaka som gör det ännu värre, uppsatsen, hemlängtan och separationångest.

Ungefär så känner jag mig nu...

Det är ett X antal personer som betyder otroligt mycket för mig som snart kommer flytta ifrån mig. Jag tror inte jag insett hur mycket dessa personer betyder för mig förrän nu. Verkligheten börjar komma ifatt mig när det är mindre än en månad kvar. Ska jag vara ärlig, hade jag hoppats på att det här studentlivet skulle vara för evigt, då menar jag den sociala biten och inte plugget för det klara jag mig utan. Men verkligheten säger något annat. Vi kommer bli klara, vi kommer gå vidare och skapa oss våra egna liv.

Att dessa personer nu tar examen och ska ta sig ut i arbetslivet, ut i vuxenlivet, ut i världen i januari, dit jag inte kan följa dem än smärtar något otroligt. Jag vill framhålla att jag inte vill att dessa personer ska stanna här för min skull, det vore väldigt själviskt även om de vore trevligt. Jag kommer på mig själv emellanåt att favorisera allt som möjliggör att de stannar, kanske t.o.m. håller med argument mot varför de alternativ de pratar om inte är så bra även om det inte är min mening. Jag vill självklart att de ska göra precis det som de själva känner för att göra. Och allt velande och olika alternativ var och varannan dag gör mig ledsen. Men det är inte det som är problemet. Jag har bara insett hur jävla mycket jag kommer sakna dem, det kommer aldrig igen bli som det varit, det är snart slut. Jag är sjukt stolt över dem för alla tar inte examen, vägen dit är inte en dans på rosor direkt, något som jag fått erfara själv.

Tror bara att igårkväll rann bägaren över och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det här är verkligen skitjobbigt! Sanningen är att tårarna inte slutar rinna heller, kommer de att sluta? Jag vet att det här inte är världens undergång och att det knappast är sista gången vi ses så varför är det så svårt? Tror att boven i dramat är att man blir som en liten familj, man umgås intensivt för det är samma för alla och sen när det är över ser man inte hur man kan fortsätta sitt liv utan alla andra. Det är inte jag och du längre det är vi. När vi försvinner så står man ensam kvar.

För mig är ensamheten det svåraste. Min värsta mardröm är att se alla gå medan jag själv står kvar. Så har det alltid varit. Men jag har klarat det förr, kanske för att jag visste att det var temporärt. Som det är nu, vet jag ingenting och det är nog det som skrämmer mig.


Kommentarer
Postat av: Emilia

Vem vill vara den som står kvar? Det är bara ett halvår kvar o ett halvår går fort snart kommer du också ut i arbetslivet;)

2010-12-18 @ 21:02:04
Postat av: emelie

svar: haha låter ju bra det :)

Pappor alltså, de ska alltid kommentera något.

De är bara för att de ser sina pengar försvinna så fort ;)

2010-12-18 @ 22:17:03
URL: http://nakenkaktus.blogg.se/
Postat av: Sandra

Ja den är jättefin klänningen.jag hoppas bara att den finns i butik,antagligen inte..då får man kanske chansa och beställa den från nätet. Jag är oxå riktigt shoppingsugen men all julhandel har ju satt sina spår:-p

2010-12-18 @ 23:07:32
Postat av: emilia

by the way sugen på o gå o se rihanna i globen nästa år 31:a okt?

2010-12-18 @ 23:21:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0